Innebandy - En sport att räkna med!

Blogg

I dag spelar de flesta innebandyklubbarna i länet i moderna sporthallar. Vissa spelar till och med i världens modernaste arena. Matcherna blir fler. Stjärnor blir proffs utomlands.

Annat var det för bara knappt 30 år sedan. Då var innebandyn ny.

En sport att räkna med!

Det är rubriken på Smålandspostens första artikel om en organiserad innebandymatch i Växjö. Artikeln är skriven 25 januari 1988. Skribent: min kollega Sven Elofsson.

”Nu är det dags att acceptera innebandyn som en organiserad lagidrott. Lördagsmatchen i Strandbjörkshallen mellan Hovshaga AIF och från Växjö och Aneby IBK hade domare från Tranås, tre erfarna ledare skötte sekretariatet, matchprogram fanns, sarg fanns på plats, Jan-Åle Dellberg var speaker och så vann hemmalaget med 9-3”, lyder textens ingress.

I publiken satt 40 personer. Och Hovshaga vann med 9–3. Men spelet kanske inte var det bästa.

– Golvet med plattorna här i gamla hallen gör att bollen studsar. Det är svårt att få kontroll på den och vi tränar bara här två gånger i månaden. Så hemmahallen gynnade oss inte speciellt, sa målskytten Tomas Bild.

IMG_0058

Det är en härlig text, som kanske framförallt visar hur mycket som har hänt under åren. Hur statusen ökat. I dag skulle man nog inte börja texten med att det fanns sarg på plats. Eller att sekretariatet sköttes av ”tre erfarna ledare”.

När texten skrevs fanns knappt 13 000 licenserade innebandyspelare i Sverige. Under 80- och 90-talet sa det boom. Sporten växte lavinartat och i dag ligger antalet licensierade spelare kring 120 000, visar siffror på innebandy.se.

Innebandyn växte fram genom ungdomarna själva. Populariteten på bland annat landets fritidsgårdar, gator och daghem under 1970-talet ledde till att renodlade innebandyklubbar startades.

Då som nu – allt som behövs är en boll, klubba, sarg och ett mål. Och det är innebandyns styrka. Alla kan lira. Alla kan vara med.

Många tycker att utvecklingen av innebandyn inte går tillräckligt fort. Men framåt har den i alla fall gått. Och det på en relativt kort tid.

Innebandyn är verkligen att räkna med!

Jag vill också tacka Lars-Evert Ekman som hittade och lämnade in artikeln från Hovshagamatchen 1988.